Per och Leif deltog i The Mary Rose Shot med sina idegransbågar och det blev en fin upplevelse även i år.

Klubbens två långbågenördar, och då menar vi engelska långbågar och inte flatbågar, Per och Leif kunde efter ett pandemilångt uppehåll återvända till England förra helgen för att delta i The Mary Rose shot. Tävlingsplatsen låg i norra Kent knappt tio mil söder om London.
Mary Rose var ett engelskt skepp som sänktes 1545 under ett av alla slag mellan England och Frankrike. När vraket bärgades på 1982 hittade man hundratals idegransbågar. Engelska armén hade alltså fortfarande bågskyttesoldater.
På fredagen före skyttet gjorde vi därför en avstickare till Portsmouth för att titta på skeppet och det museum som byggts upp kring henne. Mycket sevärt!

Lördagstävlingen inleddes med ett tavelskytte, The King´s Target. Undertecknad, som lider svårt av target panic/guldskräck, var tveksam. Men det var ogrundad oro. När tävlingsledare Brian pekade ut målet såg vi det knappt; en 22 tums (cirka 60 cm) tioringad tapet på 220 yards (200 meter) avstånd! En likadan butt stod vid skyttelinjen. När vi skjutit våra tre pilar mot det avlägsna målet utan att någon lyckades träffa gick vi fram samtidigt som ”startmålet” flyttades fram 20 yards. När vi sen sköt tillbaka hade alltså avståndet krympt men då måste man träffa från tvåan och uppåt. Sista möjligheten blir på 40 yards och då gäller centrum som är fyra tum. Har ingen träffat då heller är tävlingen över. Nu gick det inte så långt, en skytt sköt en ”nia” från 100 yards och vann således. 

Sedan sköts ”flight” – utan vårt deltagande. John  vann överlägset. Med sin 90-pundsbåge sände han iväg en 20-gramspil 296 yards! (Cirka 270 meter.) Kombinationen pilvikt och bågstyrka torde ligga oerhört nära torrsläpp.

På eftermiddagen var det dags för helgens första ”At the Marks”. Ett 30-tal skyttar och tio mål. Som vanligt var märkena fyndigt placerade och ofta gömda bakom träd och buskar och därmed osynliga från skjutplatsen även om vi fick se dem före uppställning på skjutlinjen.

Archer`s Supper åt några av oss på en närbelägen pub innan vi körde hem till The Black Horse Inn där vi bodde.
De lantliga vägarna i området är värda att nämnas. Ofta så smala att  möte med cykel gjordes med både svårig- och försiktighet. När vi mötte en (stor) traktor tvingades Per backa cirka hundra meter innan han kunde knö in hyrbilen i ett uttag i häcken som kantade vägen och traktorn kunde passera med flera centimeter till godo.

På söndagen var det dags för huvudtävlingen, nu med cirka 50 deltagare som skulle ta sig an 18 mål, åtta före lunch och resten efter. Även idag var det perfekt väder, kanske i varmaste laget men väl uthärdligt. Söndagsbanan brukar vara tuffare, så även i år. Men rolig. Bästa målet var en barriär med cirka 25 meter höga träd lika långt framför skyttarna. Målet såg vi skymta på drygt hundra meters håll mellan stammarna i ögonhöjd. Det gällde alltså att skjuta i 75 graders vinkel för att pilarna skulle gå fria över träden.
De resultat som offentliggörs är bara de tre första placeringarna och särskilt många poäng blev det inte för oss på söndagen även om Per hade fler. Lördagstävlingen vann dock undertecknad till min egen förvåning.

Ett skytte vi rekommenderar. Se longbow-archers.com för fler skytten.

Leif Carrfors